Mammas cancer Del 1
Jag tänkte jag skulle skriva om mammas cancer och hur jag upplevde det hela.
Jag kommer att skriva i olika delar då det hade blivit ett alldeles för långt inlägg annars.
Det började med att mamma blev sjuk.
Hon hade huvudverk och feber. Jag trodde nog först att det var som en vanlig influensa.
Då jag inte bodde hemma så berättade hon mest att hon var sjuk.
När jag var på jobbet en dag så fick jag ett telefonsamtal ifrån min syster.
Mamma hade åkt in akut med ambulans till sjukhuset på grund av smärta och huvudverk. Jag slängde mig i bilen och åkte till sjukhuset så fort jag kunde. När jag var framme löste jag av min syster och satte mig hos mamma.
Hon berättade att hon haft små blodproppar eller liknande i våras men att hon inte had berättat det.
Självklart blev jag jätteorolig och nästan lite arg över att hon inte berättat något.
När läkarna kom in sa de att de trodde det kunde vara hjärnhinneinflammation. När jag fick höra det blev jag jätterädd eftersom jag hört att det var farligt.
Dagen efter gjrode de ett ryggmärgspprov. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var de såg, men jag har för mig att det var cellförändringar eller någiot liknande.
Mamma flyttades till canceravdelningen för att kolla vilken typ av cancer det var.
När vi gjort röntgen så fick vi reda på att det var en jättetumör som satt mitt i hjärnan.
Mamma fick diagnosen Glioblastom IV
En elakartad hjärntumör som ofta leder till döden.
En elakartad hjärntumör som ofta leder till döden.
En hjärnhinneinflammation hade nog varit bättre än det här i alla fall tänkte jag.
Jag minnst när vi kom till sjukhuset och mamma skulle berätta hur läget låg till.
Hon höll mig och min syster hårt i handen och sa "förlåt mig, jag har fått cancer"
Hon började gråta (det kan nog varit första gången jag sett min mamma gråta)
Tillslut grät vi alla. Tankarna flög omkring och man visste inte riktigt vad man skulle fokusera på.
Ordet cancer lät så skrämmande. För mig innebar cancer döden. När vi fick se bilden på hjärntumören så kändes allt hopplöst. Den såg så stor och skrämmande ut. Mamma valde att lätta upp stämningen genom att kalla den för "den arga grisen".
(bild lånad från carinahefvelin.blogg.se) Det var svårt att somna när jag kom hem den natten.
Vi har aldrig haft någon närstående som dött ung eller blivit så sjuk. Hur kunde detta drabba mamma, som var så ung och full av glädje och aldrig skulle skada någon annan?
En tid av cancer hade bara börjat för oss.
Till en början sa läkarna att mamma bara hade en kort tid kvar. Att hjärntumören var så stor och att det inte gick att göra så mycket. Vi ställde in oss på max ett halvår.
Även om mamma var sjuk gav hon sig f*n på att hon skulle försöka få så lång tid som möjligt och göra allt i sin makt för att lyckas. (Vilket hon gjort med allt i livet).
Tack vare kontakt med olika läkare både i Lund och stockholm lyckades mamma hitta en läkare som kunde försöka operera bort så mycket som möjligt utav tumören, trots att den andra läkaren sa att det inte gick.
Detta var en jättegod nyhet som kunde ge mamma en hel del mer tid.
Jag tycker det är helt sjukt att man som patient ska behöva kämpa för att hitta "rätt" läkare. När du är som svagast är det inte lätt att ta tag i situationer som dessa. Tänk om mamma hade varit helt ensam, hade hon kunnat få lika lång tid då? Vi har verkligen haft tur som haft folk omkring oss som hjälpt till under hela sjukdomsförloppet.
Operation och strålbehandlingar längre fram blev i alla fall inbokat.
Nu började en lång resa av både kärlek, sorg och en förståelse för hur mycket man faktiskt ska ta vara på livet
Här slutar del 1.
Saknar dig min älskade mamma
Många stora kramar💖