Mammas Cancer Del 4
När jag vaknade dagen efter allting hade hänt så kändes det så himla overkligt.
Man visste inte riktigt vad man skulle göra eller säga till alla.
Folk som fått reda på vad som hade hänt hörde av sig hela tiden och ville visa att de ställde upp.
Det är en himla tur att man ja så måna människor omkring sig när något sånt här händer.
Det var mycket som skulle ordnas nu. Vi skulle skriva ihop en tidgningsannons, bestämma datum för begravning, beställa blommor till begravningen, bestämma vad mamma skulle ha för kläder på sig i kistan, bestämma gravsten, färg på kistan, vilken urna hon skulle ha osv. Allt detta skulle ordnas inom loppet på två veckor.
Hur skulle vi hinna med allt?
Man fick helt enkelt ta sig tiden till det. Detta var det sista mamma skulle få ha på "jorden" och hon skulle få ha det fint det bara gick. Så var det bara.
I samma veva fick vi åka till ett litet kyrkrum på sjukhuset och kolla på mamma. Jag tog mig mod till att göra det, och jag ångrar det inte en sekund. Hon såg så fridfull ut. Alldeles iskall efter att ha varit i frysrummet, men man såg att hon inte hade ont längre. Det gjorde mig lite bättre till mods.
Eftersom att mamma varit sjuk ett tag hade hon också hunnit med att berätta lite för oss hur hon ville ha sin begravning. Hon ville att alla skulle klä sig i ljusa eller rosa kläder. Hennes begravning skulle vara en fest, vi skulle fira henne. Hennes kista var vit, varav vi alla i familjen satte ett handavtryck i guld på varje sida.
Den blev så himla fin!
Mamma hade under tiden hon varit sjuk gjort en Spotifylista som hon döpte till "begravning".
En kväll satt hon och löste korsord och lyssnade på den samtidigt.
Jag var ute i köket och fixade med disken, när jag kom tillbaka in i rummet hade hon somnat sittandes med tidningen i handen. Låten "The Story" med Brandi Carlie spelades.
Jag tog av mamma glasögonen, puffade upp hennes kudde och pussade henne på pannan.
Samtidigt sänkte jag volymen, gick ut ur rummet och började gråta.
Detta är ett utav de minnen jag har som är jobbigast att tänka tillbaka på.
Hon var så fin när hon låg där, varje gång hon somnade var jag rädd att hon hade dött.
För att återgå till musiken så valde vi att ha låtar till mammas begravning istället för psalmer.
Man var tvungen att ha en eller två pslamer om jag inte minns helt fel, men resten var mammas låtar.
Jag minns när vi var i ett kapell på kyrkogården för att göra händerna på kistan och lyssna igenom begravningaslåtarna. Det var först då det gick upp för mig att vi verkligen skulle ha begravningen snart.
Jag kollade upp längst de stora glasfönstrena. Jag minns hur jag började gråta och kollade upp i den stora kyrklampan för att det skulle sluta. Tydligen så är det lättare att hålla inne tårarna om man gör det.
Jag ville vara mig stark.
Mamma älskade små änglar. Jag tror att de flesta vet vilka jag menar. Hon hade dem i nästan alla sina smycken, i plånboken m.m. Jag tror att hon från början köpte några ifrån en mamma vars barn hade cancer.
I vilket fall som helst så gjorde jag och Anna ex antal änglar som vi sedan delade ut på begravningen.
De hade olika vingar och färger på stenarna. Detta skulle bli som ett litet minne ifrån mamma.
Vi la ner mycket tid och kärlek på detta, och jag hoppas verkligen att de gjorde folk glada.
Begravningsdagen var här. Jag hade på mig ett par grå kilklackar och en vit klänning med ett axelband. Vi var i kyrkan idigare för att få ta ett sista farväl. Vi fick även lägga i saker i kistan som mamma skulle "Få med sig".
Vi hjälptes åt några stycken att bära in mammas kista i kyrkan. Det kändes helt sjukt, som om man var med in någon amerikansk film där en soldat kom hem från kriget i Afganistan.
Folk började välla in i kyrkan och vi stod i ett rum för att vänta tills alla hade satt sig.
Jag mådde så himla illa. Jag ville bara ut därifrån.
Till slut började "ingångsmusiken" spela och jag och Anna höll varandra i handen och gick in.
Vi satte oss längst fram. Rummet var fullt med rosa och vita blommor. Det var så himla fint till den vita kistan.
Fotona på mamma stod på varsin sida om kistan och prästen hade tänt ett ljus.
De flesta hade vita och rosa kläder på sig.
När jag väl satt där framme ville jag att detta aldrig skulle ta slut. Det v ar sista chansen jag kunden "spendera" med mamma.
Ted Gärdestad och Chris medina spelades, Prästen pratade, och hon var verkligen jätteduktig.
Det var inte alls en massa prat om Gud hela tiden, utan det handla verkligen om mamma.
Jag hade under hela tiden mest suttit och skakat och lyckats hålla mig ifrån att gråta.
Så fort Fix You med Coldplay spelads kunde jag inte hålla tillbaka längre.
Jag blev så himla ledsen! Jag var så arg och ledsen över att vi inte lyckats hjälpa mamma.
Alla känslorna bara kom.
Min moster läste upp ett brev som mamma skrivit innan hon gick bort.
Hon berättade om hur allt skulle vara efteråt och att hon just nu satt på predikanstolen och dinglade med benen och kollade på oss. Det var så himla fint att hon skrivit det brevet.
När vi skulle gå och lägga den sista rosen på kistan så har jag ett starkt minne av min lillebror som la en utav sina Zooapor till mamma på kistsan. Han ville att hon skulle få med sig några.
Mammas musik spelades medans alla tog farväl. "Vilken härlig dag" med Ted Gärdestad.
Det kändes inte som någon härlig dag, men musiken hon hade valt fick mig att känna som att hon verkligen var med oss där.
Efteråt gick vi till en gröning bara en bit där ifrån. Vi hade ordnat med snittar och en massa Moet.
Vi åt och drack det som var mammas favoritgrejer. Vi försökte alla ha så trevligt det bara gick.
Vi pratade gamla minnen, pratade om hur mamma var och vad hon gillade.
I slutet av dagen var man så himla trött.
Man fick ta farväl, men samtidigt ville man inte det.
Jag saknar dig varje dag,
Jag är inte på din grav så ofta som jag hade önskat,
men jag tror och hoppas att du är där du känner för, och inte vid din gravsten,
Men det känns bra att ha en plats att gå till om man vill känna din närhet
Jag hade önskat att vi kunde ha en lika fin begravning för dig när du var gammal istället.
När du fått uppleva alla år med oss, med dina barnbarn och din familj.
Det är så många som saknar och älskar dig.
Du finns med oss varje dag.
"When the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste Could it be worse?
Lights will guide you home And ignite your bones I will try to fix you"
Snälla ta vara på tiden som ni har med era nära och kära.
Ha roligt och skapa minnen och upplevelser.
Mamma lyckades med detta trots att hon hade så kort tid med oss.
