Det är så svårt att komma ihåg allting som har hänt och i vilken ordning det hände.
Även om det bara har gått ca 2 år sedan mamma gick bort så glömmer man så himla fort.
Därför känns det ännu viktigare att skriva ner så mycket man kan.

I början utav 2012 så fick vi till en början reda på att det inte var någon förändring utav tumören.
Detta innebar att det bara var till att vänta och se vad som skulle hända härnäst.
Vi gick nog alla och försökte förbereda oss på att mamma skulle dö.

Jag tyckte så synd om mig själv och alla i familjen. Tänk att vi inte skulle få ha mamma här.
Vi skulle behöva klara oss utan henne och utan alla hennes bra råd. 
Vi skulle inte få höra henne sjunga med under melodifestivalen fler år.
Såhär i efterhand har det slagit mig att jag kanske försummade hur mamma mådde.
Hon klagade inte på att hon skulle dö utan blickade framåt åt oss andra.

Vad vi skulle göra efteråt. 

Undra hur det kändes för henne? Att veta att man ska dö? Man vet inte om det kommer göra ont eller vart man kommer att hamna. Bara att mentalt förbereda sig på en sån sak måste vara så fruktansvärt. 
Att gå och tänka på detta måste bryta ned en totalt. Ändå märkte jag inte det så mycket, inte förens i slutet.

Det finns vissa minnen under mammas sista vår som jag kommer ihåg extra mycket. 
Ett är på Valborg när vi hade en massa vänner hemma. 
Helt plötsligt ringer det på dörren och där sitter min fina mamma i sin rullstol.
Hon och min moster har kommit på ett spontanbesök. Jag har nog aldrig blivit så glad för ett oväntat besök tidigare.

Det blev såklart bara en kort stund, men att hon var ute och kände för att komma förbi mig gjorde mig så glad.  

Mammas sista inlägg som hon skrev på sin blogg löd såhär ; 

__________________________________________________________________________________

Fredag den 30 mars 2012

Hej på er alla underbara medmänniskor. Jag tänkte att jag får skriva ett par rader. Just nu känns det som jag inte vet när jag kommer att orka skriva igen. Jag är riktigt ledsen. Igår kom mycket tråkiga besked. Det känns som det är dags att ge upp

Jag har blivit mycket sämre. MR svaret visar att tumören nu spritt sig till lillhjärnan. Men jag vet att jag levt på lånad tid. Men det känns för jäkligt. JAG ÄR INTE REDO ÄN!   Johan behöver sin mamma,  jag vill se Anna få sitt körkort och flytta till egen lägenhet. Tessan har kommit så långt i livat och jag e så stolt. Magnus och jag hade behövt ha egen tid och vi hade i maj tänkt åka till New Castle för att se hans favorit fotbollslag men som det ser ut nu får vi nog ställa in allt.

Som jag förstått så kan jag få en ny cellgiftsomgång och av strålning men samtidigt vet jag inte vilken mertid jag får och om den tiden kommer att se ut som det senaste året som gett massor av biverkningar, trötthet, smärtor m.m. Är det värt det? Att må dåligt hela tiden, att uppehålla nära och käras tid bara för att finnas till. Att sitta med dåligt samvete för att man inta orkar hjälpa till. Magnus du har verkligen gjort en massa. Ja ni hör. Just nu är jag inte positiv all. Jag vet inte vad jag trott. Jag har i alla fall inte hunnit med allt som jag velat göra detta året.

I januaris resultat på MR:n så var allt oförändrat och helt plötsligt har den fullkomligt exploderat!!!
Men så var det i o f sig förra året när det upptäcktes.          

På måndag ska det diskuteras behandling, som tur är kan och orkar Magnus och Lotta rodda i det, själv har jag ingen lust och ork, som det känns idag.
 Ha en underbar helg ni alla!

Tack för all stöttning vi fått under det gågna året. Det har varit underbart. Vi hörs

Jag älskar er så Magnus, Therese, Anna och Johan.
KramCarina

__________________________________________________________________________________ 

Det var efter detta beskedet som jag i alla fall märkte på mamma att hon inte orkade kämpa mer. 
Det blev för mycket motgångar. Senare i maj fick vi även reda på att det kommit ännu fler tumörer.
Det var bara för oss alla att försöka ta vara på den sista tiden tillsammans. 

Jag försökte hälsa på mamma så ofta jag kunde/orkade.
Samtidigt som man ville vara där hela tiden så var det psykiskt ansträngande.
Man märkte en mycket mer markant skillnad på att hon blev sämre nu jämfört med tidigare.
Sista veckan kunde mamma knappt prata och hon såg jättedåligt.
Hon kunde bli arg och irriterad för att hon inte förstod vad hon sa. Än hade hon kvar sitt temperament
Hon var också dels förlamad och låg mest i sängen.

Mamma hade tur då det i princip bara var de sista veckorna hon blev så extremt mycket sämre.
Under själva sjukdomsförloppet tycker jag hon var hyffsat stabil och hängt med bra för det mesta. 

Jag minns när en läkare kom hem till oss på slutet.
Kan det ha varit ca en vecka innan hon gick bort.
Vi hade alla varit så oroliga och det kändes som att man bara väntade på att det skulle hända.
Läkaren berättade att det kunde handla om timmar eller en vecka nu.
Mamma hade svårt att andas och svälja.
Det var så fruktansvärt att se hur hennes kropp bara slutade fungera.
Jag undrar hur det måste ha känts att inte kunna kontrollera någonting. Att bara ligga där och vänta.
Att vara fången i sin egen kropp.
Jag hoppades för mammas skull att det skulle gå fort nu, att hon skulle slippa detta.

 Mycket riktigt.
Sista kvällen satt jag hos mamma och kollade på tv. Jag la märke till att hennes andning var regelbunden (men konstig). Jag kramade om henne som jag alltid gjorde, pussade henne i pannan och sa att jag älskar henne. Hon märkte ingenting.
Den natten sov jag på soffan. Klockan 5 på morgonen kom ett samtal ifrån min syster.

Nu har mamma lämnat oss.
Jag kände en sådan otrolig lättnad.
Äntligen skulle hon slippa känna denna otroliga smärta.
Jag skyndade mig dit för att ta ett sista farväl utav hennes kropp.
Hon såg så fridfull ut.
När jag kom in i rummet brast jag i gråt. Alla känslor överrumplade mig.
Jag visste inte hur jag skulle reagera.
Samtidigt som mamma slapp lida så var jag nu helt utan henne. Hon var borta. För alltid.

 En sjuksköterska dödsförklarade henne och skulle sätta på henne kläder.
Jag fick hjälpa henne då mamma var så tung.
Det kändes så himla absurt. Att ta på sin döda mamma nya kläder.
Ska det verkligen vara såhär?
Jag gjorde det för mammas skull. Hon ville alltid vara så fin som möjligt när hon skulle iväg någonstans. 

Det värsta var när männen från bårhuset skulle köra iväg med henne.
Utan att röra en min drog de upp henne på båren, la ett skynke över henne och körde iväg.
Jag antar att det ingår i deras jobb, men det kändes som att de fraktade vad som helst.
Där försvann hon. Nu kunde vi inte ens se henne mer. 

Det gick inte riktigt att smälta att hon var borta.
Inte heller fick man tid till det, för direkt efter skulle det börja planeras inför begravningen.

Nu började nästa resa för oss som fanns kvar. 

Vår älskade mamma, fru, syster, moster, mormor, vän
Du lämnade oss alldeles för tidigt 

För alltid saknad
För evigt älskad

 R.I.P 1967.06.06 – 2012.06.18